Hej
Jag tror att egentligen nu ska det vara PMS-time! Men jag störde allt det genom att börja med p-piller när man egentligen inte ska börja med p-piller. Jag har gjort det förut, det fungerar på så sätt att man inte blir gravid men hormonerna hamnar i en berg och dalbana. Så jag har egentligen 2 veckor kvar till PMS-time, men jag känner av det redan nu. Jag är så jävla deppig. Så känslig... Enda som gör mig glad just nu är Tonii och hundarna.
Det spelar verkligen ingen roll vad jag gör. Jag kan bry mig, jag kan ge komplimanger, jag kan ge massa söta grejer och jag gör allt känns det som, men det duger inte. JAG duger aldrig. Men antar att jag duger åt dem jag alltid haft iofs... dem som aldrig svikit mig eller försvunnit. Dem som verkligen uppskattar mig för den jag är. Jag antar helt enkelt att jag borde försöka träffa mer nytt folk här i stan. Jag borde ta tag i min vänskap med Carolina. Carolina är ju världens goaste tjej. Jag tror att jag är deppig för att jag saknar en riktigt go vän just nu som förstår mig och är på samma plan som mig. Jag känner mig ensam. Jag har vänner... det är bara att ringa dem, men de är så långt borta och jag saknar dem. Jag saknar dem enormt.
Nu är bilen avställd iaf... får se vad jag gör med den. Om den ska tillbaka till Göteborg eller vad som händer. Jag vill helst ha kvar den, men då måste jag betala av på den också, för det vill inte Sebastian göra mer vilket jag förstår. 850kr plus varje månad... och jag som har NOLL i inkomst just nu. Känns som det enda är att få ner den till GBG igen... men jag vill inte! Jag är fäst vid den bilen av nån anledning. Plus att jag måste betala skatten på den 1600kr och jag måste fixa nya sommardäck också... minst 1600kr till... Bläää. Detta säger sig själv, det går inte... :(
Mycket skit nu... mycket som ska fixas och göras... mycket som ska rättas till. Det är bara att ta det i min egen takt, en sak i taget. För blir jag pressad, gör jag ingenting alls.
Jaja... inget att göra åt. Jag tror inte att det är många som över huvud taget förstår hur jag mår och vad jag går igenom just nu... men som sagt; Tonii är ljuspunkten i det hela som får mig nu att ta tag i saker och ting. Han ger mig energi och lust att leva igen! Fast det vet han nog inte om själv... hehehe. Min älskling!
